Jag är en person som lätt blir skrämd av vad som helst.

Jag har t.ex. aldrig vågat gå in i spökhuset på grönan och knappt så att jag tycker att Blå tåget är värt att åka i eftersom jag för det mesta blundar genom färden.

Ett scenario kan vara att jag står och bakar bullar och så vet jag att Malin ska komma och smaka och ser att någon kommer utanför mitt fönster (ser t.o.m. att det är hon). Men bara för att det sker i en hastighet som är lite snabbare än vad jag tänkt mig så hoppar jag högt och skriker rakt ut när jag ser henne genom fönstret.

Ett annat är när jag ska gå in i trapphuset från loftgången och det är mitt på dagen men lite mörkare på andra sidan och min stackars söta granne kommer från innifrån. När vi möts tittar vi på varandra helt vettskrämda bara för att jag ser ut som jag sett ett spöke och är på väg att ge ett högt tjut när jag möter hennes blick...

Igår såg jag och mina ladies på OTH. Vi har börjat på säsong 6 och den e sååå läskig. Så när jag och Sandor är på väg hem, hör jag någon springa bakom och det går ngr sekunder innan stackars människan passerar i lättklädda kläder för han vill springa från en lgnhet till den andra i de här 401038101 minusgradera. Han springer förbi, jag hoppar till och skriker "wooop", sådär lite kärringaktigt och han ropar förlåt.

Vet inte riktigt vart jag skulle komma med det här inlägget mer än att jag garvar högt åt mig själv och försöker intala mig att det kan vara bra för att släppa loss på spänningarna eller nåt genom att vara lätskrämd.



OTH, en serie som har ALLT! Spänning, dramatik OCH snygga killar ;)

Puss och ha en bäst onsdag!