Idag när jag var på en teater på söder så fick jag en rejäl tankeställare.

Det var högstadielever från en av Stockholms invandrartätaste förorter som satte upp en föreställning om temat "möjligheter".

De läste upp dikter, sjöng och dansade och var så otroligt närvarande. Om de var nervösa så gjorde det inget, det gav showen bara ännu mer status för det var något som hände där och då och det var äkta.

Deras texter blottade en liten del av dem själva och det ville de dela med sig av till varandra, lärarna och publiken. De sade: Hej här är jag, ta mig som jag är eller gå härifrån för jag vill ha samma möjlighet som vem som helst att få vara lycklig.

Om de vågar vara sig själva och barnen jag mötte igår vågar vara sig själva, så ska definitivt jag våga vara mig själv om jag ska vara någon slags förebild när jag e klar med denna utbildning.



Tack kidsen i Stockholm!

PUSS!